Reseskildring: STL från Venedig till Finland

År 2023 kom STL tillbaka i trafik efter 1,5 år på underhåll. Med en utmärkt, splitterny Austro-motor bestämde MIK:s medlemmar sig för att ordna en tvåveckorsresa och ta flygplanet ända till Korsika och Grekland. Olika etapper av resan flögs av olika besättningar och olika piloter. Jag berättar om min resa, då STL flögs hem från Venedig till Finland.

Du kan läsa en skildring av en tidigare etapp (från Berlin till Venedig) av resan här.

Klicka på bilderna för att se dem i full storlek!

DAG 1 – Italien, Österrike, Tjeckien

Jag började tidigt på morgonen med ett reguljärflyg till Venedig. Från fönsterplatsen kunde jag se lovande VFR-väder över östra Alperna. Efter landningen fick jag en kort tur i Adriatiska havets gamla pärla på vägen till flygfältet på Lido.

På den långsmala ön Lido träffade jag Martin. Flygfältet LIPV är en lång gräsbana bredvid en gammal fästning, med en utmärkt lobby, en restaurang med utsikt över fältet och en livlig båtled vid banans ände. Flygplanet väntade där på oss, redo för den långa vägen hem.

Vädret var klart, soligt och varmt. Vi gjorde förflygningskontrollen, tankade, lämnade in en färdplan, startade med kortfältsteknik och möttes av en hänförande utsikt över Venedig och den omgivande kusten från luften. Eftersom luftrummet runt Venedig är livligt flög vi söderut längs kusten och svängde sedan mot Verona, med planen att flyga till Tjeckien den långa vägen, via Alperna och Brennerpasset. Snart passerade vi Verona och svängde norrut längs Gardasjöns dal mot Brennerpasset. Snart reste sig bergen runt omkring oss. Innan vi flög in i dalen hade flygledningen varnat oss för att vi skulle vara utan radiokontakt länge. De bad oss uppge en beräknad tid för passagen av gränsen till Österrike och önskade oss en trevlig flygning.

Snart var vi nästan vid den österrikiska gränsen och kontaktade små flygfält längs vägen och bad dem vidarebefordra vår position till den italienska kontrollcentralen. Vid den österrikiska gränsen stötte vi på ett dussin små paramotorer som njöt av vädret, och snart pratade vi med flygledarna i Innsbruck, som guidade oss över staden och sedan österut genom deras luftrum. Efter sammanlagt 2,5 timmar i bergen kom vi ut över det flackare området kring Linz, flög över en av stadens flygplatser och fortsatte över den tjeckiska gränsen.

När kvällen kom och ljuset sakta drog sig tillbaka i väster hade vi ännu ett ställe att se från luften. Under nedstigningen mot nattens mål flög vi över den pittoreska medeltida staden Český Krumlov och fick en fin vy över dess berömda torn och viadukt. Sedan gick vi ner för landning i České Budějovice (LKCS), en renoverad liten flygplats byggd på ett gammalt fält från kalla krigets tid, med sovjetiska bunkerhangarer runt en modern terminalbyggnad. Vi tillbringade natten i staden České Budějovice och njöt av det lokala tjeckiska köket och den gamla stadskärnan.

DAG 2 – Tjeckien och Tyskland

Nästa dag tog vi bussen till Český Krumlov och tillbringade förmiddagen med att utforska staden vi sett från luften. Det är verkligen en vacker plats, där solljuset lyfter fram färgerna och strukturen i den historiska arkitekturen.

Efter en snabb lunch tog vi taxi till flygplatsen, kontrollerade flygplanet, tankade, lämnade in en färdplan och lyfte västerut mot den tyska gränsen. Efter en sista vinkning till Český Krumlov slog vi oss till ro för en flygning över Bayerns vackra åkrar. Vi hade inte tänkt stanna där, men vi fick en bra glimt av staden Regensburg med sina många broar och en avlägsen vy över Nürnberg. Snart nådde vi Baden-Württemberg med sina många slott. Med SkyDemons VFR-kartor som främsta referens försökte vi upptäcka så många slott vi kunde (de flesta finns utmärkta på VFR-kartor). Vi hittade ungefär 15, en del betydligt svårare att få syn på än andra.

Vi korsade den berömda skogen Odenwald och skymtade småstäder inbäddade i floddalar, och kom sedan in i Rhendalen, där vi flög över Heidelberg med dess många broar, slott och palats. Till slut passerade vi Mannheim och slottet Frankenstein och landade bara 25 km söder om Frankfurt, med stadens skyline rakt framför oss när vi gick in på basbenet i trafikvarvet i Frankfurt-Egelsbach.

I Frankfurt skildes vi från Martin, som flög tillbaka till Finland med ett reguljärflyg, medan jag gick ut och festade med gamla arbetskamrater från trakten.

DAG 3 – Rhendalen

Nästa dag tog jag med en gammal kollega i högra sätet på hans första flygning i ett allmänflygplan. Vi lyfte från Frankfurt-Egelsbach (EDFE), flög över Taunus, det kilometerhöga berget som markerar norra kanten av Maindalen och Frankfurt, cirklade runt den gamla väderstationsbyggnaden och följde sedan Rhen norrut. Dalen smalnar av betydligt åt det hållet, med sluttningar som går ända ner till flodkanten. Kullarna är hem för över hundra småstäder, praktfulla kyrkor och slott, många från medeltiden.

När ett kort sommaroväder närmade sig från väster tidigare än prognosen sagt, med avlägsna blixtar vid horisonten, landade vi i Koblenz-Winningen (EDRK), ett litet flygfält uppe på en kulle mellan floderna Mosel och Rhen. Vi gick ner genom traditionella vingårdar till den lilla staden Winningen nedanför, åt en middag med lokala specialiteter på ett Gasthaus och tog sedan ett kort tåg till Koblenz, där vi tillbringade resten av dagen.

Svar:

Vi såg några blixtar i fjärran och kommenterade dem, men kameran fångade dem inte riktigt.

DAG 4 – Från Tyskland till Polen

Nästa dag var målet att nå Polen, där jag skulle möta min nästa passagerare. På morgonen såg vädret bra ut för ett tankningsstopp i Berlin, men sommarovädren väntade längs vägen och vid den polska gränsen. Med stöd av den tyska VFR-väderprognosen begärde jag klarering till 11 500 fot och flög över regnvädret vid Magdeburg, med enstaka glimtar av större städer och det berömda palatset och parken Wilhelmshöhe i Kassel genom regelbundna luckor i molntäcket. Med 30 knops medvind gick resan som en dans, och snart var jag på väg ner igen. När jag närmade mig Berlin gick jag in under klass C-luftrummet kring Berlin Brandenburgs flygplats, flög lågt över Berlins förorter och landade på den mindre flygplatsen i Strausberg (EDAY) för att tanka.

Med försämrat väder i väster och förbättrat i öster tankade jag flygplanet, lämnade in en färdplan och gav mig iväg över den polska gränsen, förbi några små regnmoln. Efter en halvtimme nådde jag andra sidan av den upplösande väderfronten och landade på det före detta militärflygfältet i Piła (EPPI) under klar himmel. Parkeringsrutinen på fältet i Piła är intressant. När fältet togs ur militärt bruk byggdes en väg mellan några av hangarerna och banan. När fältet senare öppnades igen av lokalbefolkningen för allmänflyg fick vägen vara kvar, med särskilda trafikljus så att flygplan kan korsa den. Med DA40:ns nästan 12 meter breda vingar kändes det trångt att få de låga vingarna förbi staketen längs vägen. Men lokalborna är vana vid det, och senare såg jag en Antonov 2 passera samma ställe utan problem med sina 18 meter breda vingar.

Den lokala flygklubben hjälpte oss att hitta en plats i hangaren, och precis när vi började packa in STL och den lokala klubbens flygplan tog vinden i och en kort men kraftig skur började, som tog slut lika tvärt tio minuter senare.

DAG 5 – Sightseeing vid Östersjön

Nästa dag anslöt min partner, och vi lyfte i klart väder tillbaka mot den tyska gränsen, som vi korsade nära havet. En kort flygning på 40 minuter tog oss till Peenemünde. En gång platsen för den tyska raketutvecklingen och tvångsarbetsläger under andra världskriget, i dag med ett flygfält som används för testflygningar (EDCP) och många museer. Mellan historiska museer om utvecklingen av V2-raketen, ett ubåts- och fartygsmuseum och de välbevarade resterna av ett kraftverk från 1940-talet finns det lätt saker att se för flera dagar, allt på gångavstånd från flygfältet.

När kvällen började gick vi tillbaka till flygfältet och lyfte genast norrut över Östersjön. Utrustade med flytvästar och extra syrgas steg vi till 14 000 fot över Östersjön på kurs mot den svenska ön Gotland och beundrade den avlägsna kusten på det svenska fastlandet. Med lite trafik på radion och två timmars flygtid var det ett perfekt tillfälle att reflektera över resan hittills, medan min passagerare somnade av den lugna stämningen.

Vi kom fram till Visby (ESSV) ungefär en timme före stängningsdags, tio minuter före ett reguljärflyg. Efter att ha fyllt tankarna var vi redo att ge oss ut i kvällshimlen för resans näst sista flygning, över havet mot Åbo.

Ytterligare två timmars fridfull flygning längs den svenska kusten förde oss inom synhåll för Finland, där tusentals små öar hälsade oss välkomna just som solen började gå ner. Inflygningen till Åbo (EFTU) gjordes under solljusets sista minuter, med banljusen som visade vägen. Vi hann precis med den sista bussen från flygplatsen in till staden.

DAG 6 – Morgonunderhåll

Inför den sista flygningen vaknade vi mycket tidigt, eftersom vi båda behövde till jobbet den dagen och STL skulle levereras till mekanikern. Med klar himmel och svaga vindar bestämde vi oss för att flyga direkt till Lahtis-Vesivehmaa (EFLA), underhållsbasen, på 1 500 fot och se ut över skogarna, sommarstugorna och träden. På exakt en timme landade vi STL i Vesivehmaa och parkerade henne framför mekanikern för 100-timmarsinspektionen.

Vi tog oss tid att städa flygplanet, eftersom många sommarinsekter hade lämnat spår på vingarna och huven, packade vårt bagage och tog tåget till Helsingfors.

Avslutande tankar

Det här var en unik resa och en fantastisk möjlighet att öva alla mina färdigheter som pilot: färdplanering i olika slags terräng, att följa olika lokala regler, att anpassa sig till den lokala flygtrafikledningens krav, att flyga i växlande väderförhållanden, i kontrollerat luftrum och längs unika avgångs- och inflygningsvägar. Längre resor som den här kräver också mycket mer uppmärksamhet på flygplanets skick (man kan inte räkna med att andra i klubben putsar huven!). DA40 är ett mycket trevligt flygplan att flyga och perfekt för den här sortens långflygningar.

MIK planerar att ordna en liknande resa nästa år, med mål som deltagarna bestämmer. Resan kommer att annonseras i förväg på webbplatsen, i sociala medier och i klubbens WhatsApp-grupp. Klubben är öppen för alla som är intresserade av flyg, och du behöver inget certifikat för att följa med som passagerare (även i framsätet!). Ingen av mina passagerare under den här resan var certifierade piloter, men alla fick vara delaktiga i processen. För att delta i resan som befälhavare rekommenderas erfarenhet av långflygningar och kontrollerat luftrum, men det skaffar man sig lätt genom att hyra klubbens flygplan före resan. Själv förberedde jag mig inför Europaturnén med flera långflygningar med STL till Mariehamn, Åbo och Joensuu.

MIK har varit en utmärkt klubb för mig som hobbypilot, med många intressanta och erfarna flygare att lära sig av och göra resor med. Du kan också ta ditt certifikat genom att utbilda dig i klubben!

Tack Ignaty för den här reseskildringen!